20 Jun Okategoriserat
I ögonvrån rör sig tidens visare från Domkyrkans topp:
sekund för sekund räknar de ner mot nya utmaningar;
skyndar sig, likt människorna på gatan under mig,
mot en ny timme med nya perspektiv;
stressar förbi nuet och in i framtiden bara för att upptäcka att de,
i sin iver mot nya bedrifter, rusat förbi en stor del av livet.
Tricket till att ta vara på tiden är att vända den ryggen,
vrida blicken från klockan och finna en plats precis bredvid där tiden ibland kan stå helt stilla:
ge ögonen tid att hitta alla detaljerna i trädkronornas skiftande färger från grönt till guld;
långsamt fylla lungorna om och om igen med doften av fuktig asfalt och friskt gräs som
morgonens regn lockat fram;
låta den varma vinden smeka huden och mjuka upp ett ansikte där tiden satt sina spår;
känna hur stressen sakta rinner av när löftet om en solig dag blir verklighet inför mina ögon och
morgonsolens betryggande strålar sakta stillar kroppens begär på d-vitamin.
Bortom Folkhögskolans tak tycks det som om solen samlar mod,
gnuggar sömnen ur ögonen och låter sina första försiktiga strålar tillta i styrka
och försiktigt strila genom de tunna molnen.
Ljuset landar mjukt på stadens tak, letar sig sedan vidare ner längs stammar och grenar:
reflekteras som hastigast i Svartåns bruna vatten och råkar blända en pensionär som i sakta mak
promenerar upp för Biskopsgatan;
fortsätter upp för stentrappan som slingrar sig mot den ännu grönskande utsikten ovanför stadens trafik;
lyser upp minnesstenarnas poetiska budskap och glittrar till i vattendroppen
som fångats i daggkåpas veckade rosettblad;
snuddar vid och värmer min kind för att tillslut landa i naturens stillsamma förberedelser inför hösten.
I snåren intill berghällen, i toppen på trappan mot Djäkneberget,
flockas vårens fågelungar, som redan vuxit sig stora, och äter sig feta inför sin långa resa.
De vittnar, med sina runda magar och ivrigt kvittrande röster,
om att tiden fortsätter runtomkring oss:
hösten står för dörren och naturen saktar in;
smådjur och växter drar sig tillbaka i takt med att solens strålar visar sig allt mer sällan,
tar ett djupt andetag och gör sig sakta redo för en stillsam vila tills tiden uppmanar solen
att återvända för locka fram dem igen.
Trots att naturen ovillkorligt tvingas sakta in så verkar den,
tillsynes outtröttliga, stressen i ögonen på människorna under mig stå opåverkad.
Adrenalinet fortsätter att pumpa runt i kropparna på gatan nedanför,
blockerar människornas synfält så att den rodnande skönheten från en gryende morgon går förlorad:
doften från den våta asfalten och friskt grönt gräs hinner aldrig nå deras sinnen innan de rusat förbi;
ljudet från vårens nu feta fågelungar som kvittrar förmår inte bryta genom bruset från de överbelastade 3G-nätet som blockerar människornas öron;
morgonsolens strålar fastnar i solglasögon och avfärdas med kepsar redan innan den har fått en chans
att mjuka upp ansikten där tiden satt sina spår.
De skyndar upp och ner för gatan, omedvetna om skönheten och stillheten omkring dem
– likt panikslagna robotar, avskärmade från världen och ivrigt påhejade av den ännu varma vinden
som för med sig ett klämtande faktum från Domkyrkan om att ännu en timme gått förlorad ur vardagen.
Kommentering avstängd