Livet kan ta så många oväntade vändningar, och jag befinner mig idag på
en plats jag för tre år sen avfärdade som oåtkomlig. Jag minns att jag grät ibland
för att det som verkade så lätt för andra kändes som Mount Everest för mig.
Visst är det fortfarande svårt, jag brottas med samma ambivalenta självkänsla
och bristfälliga självdisciplinen jag brottades med för tre år sen- men jag vill gärna
tro att jag gjort framsteg (allt tyder ju faktiskt på det, jag menar, jag är ju ganska
bra trots allt). Jag minns fortfarande när jag slet mitt redan tunna hår över Matematik B
(som tydligen heter Matematik 2 nu för tiden) och jag var beredd att ta gift på att jag
aldrig någonsin skulle behärska ett linjärt ekvationssystem. I morse skev jag en
tentamen i Beräkningsvetenskap vid Uppsala Universitet och på
måndag börjar jag mitt andra år på Miljö och Vattenteknik.
