walk a mile in my shoes

Sommaren tog slut fortare än jag trott, skolan har börjat och det så välbekanta känns nytt.
Förhoppningar om framtiden blandas med irritationen som tar vid
på exakt samma ställe där jag släppte den innan sommaren.
Jag spelar hög musik i min mp3 och längtar efter de som flyttat
men som lovar att komma tillbaka.

Maten smakar mer för varje dag jag inte röker och jag firar snart 300 dagar som rökfri. Många saker och ting förändras, runt omkring mig, hela tiden och varje dag. Milstolpar, en ny MacBook, minnesstunder och en överkonsumtion av te, toppat med kreativitet och cerattjuvar
– så ser mina dagar ut.

Jag längtar efter nya utmaningar, letar efter fler möjligheter men har stora problem att bestämma mig för vad jag vill göra. Det fysiska avståndet är ett mycket mindre problem än den mentala distansen som råder i världen. Ibland drömmer jag om mig själv i svartvitt.

Under sommaren lärde vi oss mycket, powermeet är hemskt- likaså myggbett och lervälling. Vi lärde oss att vi lever nu och har varandra att tacka för mycket, jag lärde mig att sälja glasögon. Vi minns mer än vi borde och har förträngt hälften av de vi ville minnas.

Löven börjar bli gula på träden och det ska bli mysigt med höst,
en fot i makren och den andra är på väg.

( det ska bli kul med ping-pong, pendeltåg och inrikesflyg )

Glädjen över att mina vänner hittat rätt och glädjen över att jag äntligen hittat mig själv.
Men jag vet fortfarande inte riktigt vart jag ska, bara att jag ska komma dit.