Sommaren var regnig och kall, men jag känner mig ändå oförskämt nöjd.
En överkonsumtion av kaffe från mina föräldrars kaffemaskin, nattliga bilturer
med en serb och latinsk gangster-musik, Sommar med Ernst, en berusad omgång
biljard, Harry Potter och alldeles för mycket prutt-skämt. Sen förverkligade
jag och Hans min livslånga dröm och skaffade oss en hårig och fyrbent vän.
Hon heter Florence och spydde i morse upp en hårboll på min
nytvättade badrumsmatta. På något sätt känns det skönt att tiderna förändras,
framstegen och motgångarna blir som ett kvitto på allt vi lärt oss, men tryggheten
att vissa saker är sig lika är nog det som känns allra bäst efter sommaren. För tiden
går och vi lever våra liv till stor del åtskilda från varandra, vi vänner som en gång
bodde i samma lilla stad och delade varandras vardag, så känns det när vi ses
som att ingenting har hänt, oavsett hur långt eller länge vi varit ifrån varandra.
Så vad gör väl det, att vi haft den regnigaste och kallaste sommaren som vi kan minnas
- när vi kan dricka kaffe, äta vattenmelon och spela spel tills vi somnar.
Synd att klaga lixom^^